Dag 14
" Cry a river build a bridge and get over it "
Då..
Alla dagar och kvällar var desamma. Träffade samma människor gjorde samma saker, tills en kväll då allt förändrades. Allt började precis som det brukade men jag och min kompis bestämde oss för att åka och träffa nya personer. Äldre personer = mognare personer eller? Det jag minns mest var att vi satt där vid busshållsplatsen och vi frös. Var det kylan eller var det, det som nyss inträffat ? Du tog min hand den var kallare än min, din blick var livlös precis som om det ända du kände var skuld. Men var inte allt mitt fel? Det var jag som var vid fel plats vid fel tidpunkt du var bara i samma hus, under samma tak. Vi kom hem till slut men resan kändes som år. Vi pratade aldrig om det, det var för svårt. Jag har alltid sagt till folk attt dom kommer ta det svårt när jag berättar det. Eller är det jag som tycker att det är svårt att uppleva den kvällen och dom minnerna? I skolan kunde vi inte ens se på varandra utan att vi såg i varandras ögon vad som hade hänt. Var det meningen att det skulle hända oss eller rättare sagt mig? Om du vågar säga nej så får du ett samvete fritt från hemska minnen, men det visste inte jag. Jag gillar inte att prata om det i detalj för det gör fortfarande ont men genom att skriva det här så känns det som en lättnad som åker ut från min kropp. Jag är stark för att jag har orkat gå vidare och du är stark som har sett mig bygga upp ett nytt liv efter det som hände.
När jag var 8 år så började jag på friidrott alla undrade alltid vad min favorit gren var. Jag svarade höjd. För hur hög än ribban är så måste man ta sig över den på ett eller annat sätt också när det kom till det här.
Tillängnad till Alicia <3
Då..
Alla dagar och kvällar var desamma. Träffade samma människor gjorde samma saker, tills en kväll då allt förändrades. Allt började precis som det brukade men jag och min kompis bestämde oss för att åka och träffa nya personer. Äldre personer = mognare personer eller? Det jag minns mest var att vi satt där vid busshållsplatsen och vi frös. Var det kylan eller var det, det som nyss inträffat ? Du tog min hand den var kallare än min, din blick var livlös precis som om det ända du kände var skuld. Men var inte allt mitt fel? Det var jag som var vid fel plats vid fel tidpunkt du var bara i samma hus, under samma tak. Vi kom hem till slut men resan kändes som år. Vi pratade aldrig om det, det var för svårt. Jag har alltid sagt till folk attt dom kommer ta det svårt när jag berättar det. Eller är det jag som tycker att det är svårt att uppleva den kvällen och dom minnerna? I skolan kunde vi inte ens se på varandra utan att vi såg i varandras ögon vad som hade hänt. Var det meningen att det skulle hända oss eller rättare sagt mig? Om du vågar säga nej så får du ett samvete fritt från hemska minnen, men det visste inte jag. Jag gillar inte att prata om det i detalj för det gör fortfarande ont men genom att skriva det här så känns det som en lättnad som åker ut från min kropp. Jag är stark för att jag har orkat gå vidare och du är stark som har sett mig bygga upp ett nytt liv efter det som hände.
När jag var 8 år så började jag på friidrott alla undrade alltid vad min favorit gren var. Jag svarade höjd. För hur hög än ribban är så måste man ta sig över den på ett eller annat sätt också när det kom till det här.
Tillängnad till Alicia <3
Kommentarer
Postat av: Alicia
glömm inte att jag alltid finns här för dig! <3
Trackback
